det är kallt och det knarrar under skorna

Stel av rädsla, känner hur paniken flyter ut i blodomloppet på mindre än en sekund. Tankarna flyger runt och blicken blir bara letar sig genom tunneln. Ser ingenting, hör inte mig själv ropa, ingenting alls hör jag, bara känslan av att allting går aldeles för långsamt. Jag försöker skynda på mig själv men det är som benen sitter fast i golvet. och så...
¨
plötsligt är han bara där. Max har kommit hem, blöt och frusen liten Max går med tunga steg in genom ytterdörren.. aldrig tidigare har jag sett Max så trött och rädd någonsin. Direkt går han och lägger sig bredvid min plats, han ids inte ens säga åt krut som hoppar runt, nej med bakåtdragna nersjunkna öron läggar han sig och tvättar av sig. jag kramar om honom... känner mig som världens sämsta matte.................................