För ett tag sen kände jag mig riktigt nere, allting kändes surt, ingenting va roligt och jag kände som om ingen ville va med mig. Inte ens Pär... Pär är ju från skellefteå och hade sina vänner här redan innan ja kom, jag kände ingen, jag blev tvungen att hänga på honom om jag ville ta mig ur lägenheten och jag va alltid den som va hemma när han hade varit borta. Med detta menar jag att bara för att man är tillsammans med någon kan man inte alltid förlita sig på att man inte är ensam, men han måste få ha ett liv på sidan av mig och jag måste få ha ett eget liv också samtidigt som man måste ha saker gemensamt. Men jag hade inget liv själv och i och med detta blev jag väldigt frustrerad och less. Men att vara ensam väljer man, man kan inte sitta hemma och hoppas på att alla ska komma utan man måste själv ta tag i saken.
Idag har jag träffat de allra finaste vännerna, mina egna och inte pärs. Jag behöver inte längre tränga mig på pärs liv utan har några andra jag kan prata med, skratta med och göra "tjejgrejer" med. vi har redan bestämt att fira midsommar tillsammans och springa tjejmilen och ser framemot en hel del annat också! Det känns numer som att jag inte är lika beroende av att ha pär runt mig och vårt liv tillsammans har bara förbättras eftersom jag inte klättrar på väggarna längre.
Ni vet vilka ni är och jag tycker så mycket om er, ikväll är det party och vi ska ha så j*kla kul, !!!!!!!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar