Det hände en gång för länge sen..

Det va en gång en mörk kall vinterdag, julen hade varit mysig tillsammans med mina nära och kära hemma i lycksele. Jag va hemma från skolan och kunde bara ta det lugnt. Nyårsafton närmade sig och jag kände ett starkt motstånd till att fira denna tradition detta år eftersom jag kände mig trött och oengagerad, jag kände mig illa till mods att umgås med främmande människor i en stuga långt bort i skogen som planerna var. Att stanna hemma va betydligt mer tryggt och jag sökte ständigt bortförklaringar till att åka iväg till kittelfjäll, bussen va kall och tråkigt, kylan och ensamheten trängde sig på och kroppen krämpade. Men en beslutsam far bestämde sig för att trotsa mina beklagelser och stoppade in mig i bilen och körde den långa vägen till mitt öde som skulle visa sig va det bästa som hänt mig på bra länge.

När vi kom fram till stugan där jag skulle spendera de kommande dagarna/nätterna tillsammans med min kära kusin och hennes killkompisar från skellefteå så möttes jag av en stillsamm tillvaro och jag kände mig extremt felplacerad och negativ. En promenad på direkten ändrade ´min inställning eftersom jag fick möjlighet att prata ut med martina och då möta mina kommande rumskamrater som va påväg hem från en löpartur. det va 3 långbenta löpare som trots kylan hade karaktär nog att ta sig fram på det isiga underlaget, vilket de fick stor respekt från mig av.

Väl inne i stugan visade sig dessa människor ge en värme och skänka en gemenskap jag saktnat så länge. Vi hade riktigt trevligt, spelade spel, åt gott och välkomnade mig glatt.

Den nyårsaftnonen kommer jag aldrig att glömma, det va inte bara för att en stackare åkte ambulans för en bruten handled eller att kareokemusiken ekar fortfarande i mina öron utan främst för att jag för första gången mötte Pär. Han va den mörka mystiske tysta av de många singlkillarna på plats. Vi bytte endel ögonkontakt men det va svårt att läsa av honom. Till slut krävdes det mod av mig för att ta initiativet och det visade sig att han delade min nyfikenhet.

Efter den nyårsaftonen va jag extremt kluven, skulle jag låta mig själv falla för en kille som bodde 15 mil ifrån mig, skulle det innebära fler ärr i mitt hjärta eller skulle man våga satsa på honom? Idag verkar det som om jag gjorde rätt val genom att följa mitt hjärta, inte bara för att han är en underbar människa som skänker både trygghet och kärlek utan för att han accepterar mig för den jag är. Jag kan var mig själv till 100%, jag kan lita på honom, skratta med honom och han ger mig styrka att orka gå igenom svåra perioder i mitt liv. Han har hjälpt mig upp från botten och kommer alltid att finnas vid min sida för att jag inte skall falla tillbaka ner i djupet. Han har fått mig att finna glädje i saker som jag aldrig trodde jag skulle tycka så mycket om och jag lär mig nya saker både om honom och mig själv varje dag.

Jag ser en ljus framtid tillsammans med honom och jag vet att vi delar åsikt i alla mina drömmar, han får mig att känna mig lycklig och jag önskar alla ni får känna likadant för att för mig är han den rätte, och jag är för evigt tacksam för att jag fått dela denna tid med honom och all tid framöver.....

Älskar dig Pär Wikberg